Notiser från Field Trial

 Sofia och FTW Roekull Mayas Svarta Stina

 Pokalen delades ut första gången 1963!

Här berättar Sofia om sin start på på United Retriever Club´s Novice stake. (2 december)

 Jag blev ombedd att skriva nåt om hur det känns att starta på prov i England. Det korta svaret är – läskigt, spännande, fantastiskt! Det långa svaret kommer nedan.

 Det finns ett sextiotal retrieverklubbar i Storbritannien och man måste i princip vara medlem i de klubbar som man vill starta i. Jag är bara med i ett tiotal klubbar och var i år i England under två veckor – chansen att få en start var alltså mycket liten, men jag anmälde oss i alla fall till de två prov som erbjöds. Med 80-100 anmälningar till varje noviceprov måste man ha tur för att överhuvudtaget komma med, men jag fick faktiskt en reservplats på United Retriever Club´s novice stake med min Roekull Mayas Svarta Stina.

Roekull Mayas Svarta Stina

Det var ett drivet prov och jag föredrar trampjakts-prov varje dag i veckan, men hellre starta på ett drivet prov än inte alls. Vi hade startnummer 14, dvs sist i startfältet, så det dröjde länge innan vi fick börja arbeta. Jakten hölls på klassisk engelsk lantbruksmark med åkrar, häckar, diken, lite viltremisser och områden med högt vitt gräs. Vi hade härligt solsken men också friska vindar som ställde till det för både skyttar och hundar.

 Jag pratade med min mentor Guy Bennett på morgonen och bad honom hålla tummarna för oss. Svaret blev att man behöver ingen tur om hunden är ordentligt tränad – ”Just go out there and do your thing!” Ok…
Det började i alla fall bra, Stina satt lugnt under det inledande drevet och jag markerade så mycket jag kunde. Vi gick sen ut till galleriet och såg en del hundar göra fina apporter och en del hundar göra tokiga saker och bli utslagna. Det väldigt lätt att åka ur den här leken – vi fick under dagen bland annat se exempel på dålig apportering, dålig inkallning, dålig åtlydnad/effektivitet, judge´s eye wipe och eye wipe av annan hund – och det tämligen namnkunniga fältet decimerades successivt.

 Det föll bara ett 20-tal fåglar i första drevet så jag var säker på att inte få nån apport här. Precis på slutet blev jag dock inkallad och skickad till det ena domarparet som gått iväg till nån bakskytt långt ifrån resten av linjen. Vi hade inte sett något alls av hans fåglar och jag var helt utlämnad till domarens anvisningar.
När jag kom fram till domarna hade de redan prövat en hund på aktuell fågel, jag skulle vara back-up till hund nummer 2. Fasanen låg på en frodig nysådd, kanske 80 meter ut på åkern. En lätt apport, dock med en kraftig sidovind som hade blåst bort den första hunden. Hund nr 2 skickas, är också ”gone with the wind” tämligen omgående och kallas tillbaka. Min tur…
Men allvarligt talat – hur svårt kan det vara?! Jag ser ju fågeln! Totalt fokus på uppgiften, jag har ju bara den här chansen – ”just do your thing!” Stina skickas, tar linjen perfekt, apporterar hur lätt som helst och får övriga hundar att se fåniga ut. En bra början!

 Resten av dagen fortsatte på samma sätt – Stina satte inte en tass fel och kombinerade fart & stil, lydnad och viltfinnarförmåga på bästa tänkbara sätt. Övriga hundar fulade ut sig efterhand och när vi skulle få vår tredje apport var det bara två ekipage kvar i provet. Den andra hunden bytte tyvärr fågel och vi var ensamma kvar. Stina hämtar sen tre fåglar på rad på bästa tänkbara sätt och jag var jublande glad när vi bärgat våra fem apporter! Vi hade klarat oss genom provet! Snabb fråga till domaren, sen på med kopplet, stort firande och snabba steg tillbaka till publiken. Men vi hade bara hunnit en liten bit när jag hörde: ”Number fourteen, come back please! You are not off the hook yet!”
Vad nu? Tydligen skulle jag få ytterligare någon apport. Varför räcker inte fem fåglar? Skulle Stina – som just fått en näve godis, bus och gos – kunna fortsätta leverera? Fokus igen, ladda om, koncentrera dig! Med lite perspektiv kan jag förstå att jag fick den där sjätte apporten – de fem första hade varit så fina att jag i princip inte behövt visa någon dirigering alls, och i Open måste man ha en styrbar hund. Men där och då kändes det bara som ännu en möjlighet att nåt skulle gå åt skogen. Stina är dock synnerligen pålitlig och gjorde ytterligare en mycket fin apport och äntligen var provet slut!

Domarna Mrs Gaynor Gent, Mr Tim Brain, Ms Laura Marsh och Mr Steve Newitt

Sen följde en olidlig väntan på prisutdelningen. Gång på gång gick jag igenom mina apporter i huvudet – fanns det nånstans de kunde belasta mig så att jag inte skulle placeras som vinnare? Jag tyckte inte det, men man vet ju aldrig… Det räcker ju inte att vara den sista överlevande på provet, men måste även hålla en tillräckligt hög nivå för att faktiskt vinna. Det förekommer regelbundet att det inte blir några placerade hundar alls på ett prov eller att den bästa hunden blir andraplacerad för att den helt enkelt inte var av vinnar-kvalitet.
Domarna höll dock med mig – Stina var helt ren rakt igenom och vi utropades till vinnare av provet! Vilken häftig känsla det är att vinna på sportens hemmaplan! Alla dessa träningstimmar, blod, svett och tårar gav bästa möjliga utdelning och trots ett mycket sparsamt tävlande fick jag min andra Field Trial Winner (FTW Searover Day One vann ett prov i januari 2011). Så glad och stolt över vår prestation!

 Stina har fina resultat även i Sverige med tex en andraplacering och två vinster på SGL´s prov. Detta visar dels att hon är en mycket stabil hund, och dels att SGL´s arrangemang innebär en utmärkt förberedelse för både hund och förare inför provstarter i Storbritannien. Vi har ju ytterligare tre SGL-ekipage som visat framfötterna där borta under hösten – grattis även till Birgitta Staflund, Katarina Ljungkvist och Marlene Edvinsson!
Det finns ingen mer orättvis sport än field trials, men det är så vansinnigt roligt! Jag uppmanar alla att prova – man måste starta för att lära sig.